Silverglitter
Jag skrattade bort en hand som lades runt min midja, ett stadigt grepp och ett par ögon som runda och rödkantade såg genom mina, på mina läppar och på mina då glittriga kinder. Silverglitter jag bytt till mig mot att knyta upp en stenhård skosnöreknut på leriga skor i ett självutnämnt VIP-tält, glitter som gav mig Broder Daniel-komplimanger och som kanske även var anledningen att handen placerades just där, just stadigt. En hand som följdes av en för mjuk och för instängd cigarettkyss. Den kunde jag inte skratta bort. Inte heller kunde jag skratta bort skammen och skuldkänslorna jag kände då, och det går inte att bubbligt ursäkta den procent av mig som inte bestod av nykter människa utan av infekterad sådan. Det var så mörkt och luften pulserade, förvånansvärt kall för att ha bytt av en trettiogradig, soltät sommardag. Så trött och samtidigt så utvilad man kan vara, redo att rida in i natten och ut, svettig, genom haven: ängen, skogen.
Är det tillåtet att ångra sig?
Är det tillåtet att ångra sig?
Skvallraren
ingenting är onödigt, hjärtat?
att veta är en onödig onödighet onödig-vikt onödig-tyngd
du, vi måste få veta?
jag är inte dum
jag vet att det är nu eller kanske aldrig
nu eller aldrig?
du, vi måste prata?
varför får vi inte höra?
nej tack
kan vi inte få höra?
nej tack
kan vi inte få se?
vi undrar bara om du mår bra?
du, vi Måste prata?
lägga in dig på akuten?
hämta sig?
hämta dig, förlåt?
och hon kom direkt från jobbet?
ringde mamma
och jag ringde mamma?
hon ringde mig på mobilen?
du, vi måste prata?
vad ska vi säga till släkten?
