pneuma -

Jag skrattade bort en hand som lades runt min midja, ett stadigt grepp och ett par ögon som runda och rödkantade såg genom mina, på mina läppar och på mina då glittriga kinder. Silverglitter jag bytt till mig mot att knyta upp en stenhård skosnöreknut på leriga skor i ett självutnämnt VIP-tält, glitter som gav mig Broder Daniel-komplimanger och som kanske även var anledningen att handen placerades just där, just stadigt. En hand som följdes av en för mjuk och för instängd cigarettkyss. Den kunde jag inte skratta bort. Inte heller kunde jag skratta bort skammen och skuldkänslorna jag kände då, och det går inte att bubbligt ursäkta den procent av mig som inte bestod av nykter människa utan av infekterad sådan. Det var så mörkt och luften pulserade, förvånansvärt kall för att ha bytt av en trettiogradig, soltät sommardag. Så trött och samtidigt så utvilad man kan vara, redo att rida in i natten och ut, svettig, genom haven: ängen, skogen.

Är det tillåtet att ångra sig?

Jag ljög för mina morföräldrar som nyss kom på besök i svaret på frågan varför jag inte öppnade dörren förrän efter två minuter och fyra dörrklockssignaler. Jag svarade att jag var på väg in i duschen och att jag inte var anständig, att jag behövt springa uppför trätrappan och klä på mig innan jag kunde släppa in personen som fick huset att rrringa. Jag svarade att jag var ledsen att det tagit tid, att jag mår bra och att huset är snyggt (men lite stort för min smak), att jag hoppades de inte hunnit bli för myggbitna och att regnet skulle dra bort snart. Jag slätade över två minuter delay med prognosprat, planer och positive thinking. Jag ljög. Jag hade sedan klockan elva klänning på mig, en nytvättad och ganska propert skuren, jag hade borstat håret och kollat så min sovlock inte var sovlock & jag hade till och med diskat städat torkat köket. Jag hann överväga att borsta tänderna också. Bara så du vet.

Och det är nu jag undrar om allt var rätt om saker blev utelämnade tomma om jag borde och inte borde. Tusen frågor om nonsens och de största hemligheterna och kuvert med viktig information, om levande vattenglas när du inte såg på och om upp-&-nedvänd frukt. Det är nu jag frågar om det var dumt med val om det var dumt med kudd-anonymitet och halv-androgynitet och om världens värsta nollåtta borde ha fått grävas undan i stället för att ha blivit uppgrävd i mig. Det skrapar så kring osynliga revben och för varje andetag silas smutsvatten i huvudet. Spolar kranvatten i örat och hoppas på att iris håller handen med varandra åtminstone, någonting måste få vara som det alltid varit och vara som förut. För annars kommer olyckan, olyckan, olyckan.
Är du klar imorgon? Är jag klar imorgon? Är jag klar? FÄRDIG. Inte kissnödig längre. Spolar kranvatten i örat.

Marijuanablad och humle som i kringelkrok upp längs benet. Jag älskar med mig själv och hatar att all energi bara tar slut. Hatar att jag är hungrig nu. Hatar att jag är ett svart jävla lamm i mina morföräldrars ögon. Hatar att min mor säger "dom kommer bli jätteglada om du sjunger den här" och visar psalm xxx i svenska psalmboken. Hatar att jag aldrig kommer bli den som bär traditionen vidare. Hatar att jag hatar mig för det. Hatar att tågbiljetten till Emmaboda stigit 400 kronor sedan sist. Hatar känslan av att ekonomin kanske inte går ihop. Hatar känslan av att livet kanske inte går ihop. Hatar att du (mycket tydligt) är sur på mig. Hatar mig själv för att ha skapat anledningar. Haha. Tar mig för hjärtat och pannan.

Det låter som kolpennor när jag läser ordet hatar nu. Hsc-schh-chhatar.
Jag älskar 1Q84. C'est tout.

Först: Åh å åh hh åh! Ja! Nej! Jaaa! Ah. En jävligt bra taktik. Och kommunikationen fungerar. Undrar vem som är tränare. Undrar vem som var tränare innan som lade grunden för det här. Eller? Nja. JA. MÅL. Mitt mål. Deras mål i livet var ju verkligen att bli superstars, eller hur? Sorbet. Det fungerar. Kommunikationen fungerar däremot inte lika bra nu. K R A - S P A . Och det här leder vaar? Hur länge har det varit så då. Nu ryker inte heller Italien. Filmare hela bunten.
Främst: Nattsuddartimmarna tick tock och mobilegobilderna plick plocka bort från telefonen igen dumma du ingen är ändå intresserad den femte sjätte sjunde gången. Det var måskamp måsfight utanför kiosken i hamnen idag och kråkan jagades iväg bort från kajen och måsarna skrattade. Skrattade åt orättvist nederlag. Vedertag-en klagan på fotvärk och jag förtjänar inte sympati men kanske åtminstone en gillning på facebook. By the way. Du gillrade min fälla som jag trampade i för tjugoåtta timmar sedan. Rävsax rävsex rävsax. Klippte av håret för jag ville inte vara jag för ett&1halvt år sedan. Du minns.

Att avsluta den sista skoluppgiften och att tänka att det är bara två år kvar till reinhardswald och till ryggsäcksresor och till det allra mest frihetsförenade sommarlovet (eller sommarlivet) är för mig, den tolfte juni tvåtusentolv, min realitet. Beep. Mycket kostar cash och jag kommer inte hinna med världens längsta lista - hur många timmar mina sommardygn än skulle rymma - men det spelar ingen roll. För jag fylls av D-vitamin där jag sitter med vidöppet fönster med vidöppen mun och vidöppna armar fågelungelikt ropandes efter upplevelseföda och versatilitetsfrön. Beep.

Att svepa tätt ikring nuet är någonting jag inte behärskade förr, men som jag dag för dag blir lite bättre på. Att i fosterställning lyssna till ljudet av mina tjugoen (21) spikar och känna svalkande placebo-vindar ända in mellan valkar och bulor är uppiggande. Samma sak med att dregla över vindsvåningslägenheter och att se mig själv i festlig brosch- och kragutsmyckad mundering, samma kväll fast om två år. Makrokosmos har den senaste tiden varit turbulent, altitud osäker och instabil, men ikväll har trycket lättat lite. Grå tråd dras hårt och långt runt om runt rätt och utvecklas till en kantig kontur, skapar efter timmars tvistande en helhet, och det var en evighet sedan det kändes så. En enhet, enhetlighet. Klarare i tanken och i minnet och mer beslutsam att övervinna det här trasslet går jag och hämtar ännu en kopp kaffe för vi börjar inte förrän tio imorgon, smaka på den, känn på heta karameller.

Det är någonting mystiskt med att det som jag så länge längtat efter plötsligt är vid mig, vid mina fötter och händer. Det stirrar mig blint och tomt i ansiktet och just nu har det en klarblå och iskall blick. Jag vände och vred på mig själv där i tidiga februari för att hålla mig från nedräkning och sekundsångest och hittade inga andra sätt än att skriva långa texter om hur bra allt kommer bli i juni. Hur bra allt kommer bli i juli. Hur bra allt kommer bli i augusti. Alltid samma skottkärrsstrategi, att starkast är framför och inte det man byggt upp bakom. Ut och in satt jag i akrobatisk position och förstod på nytt att precis som hösten och vintern alltid stundar efter sensommarnätterna kommer vi tillslut fram till den där dagen då alltskulle ha blivit bra. Vi smyger försiktigt avvaktande med icke-andning och söker efter en tillvaro där pelargonerna växer ur öronen på oss. Där vi blomstrar! Hallå! Beep. Beep. Hallå?

För några nätter sedan hoppades jag att ingen skulle vakna av ljudet av mina tjugoen (21) morse-spikar som tillsammans bildade fiskskelettet på min mest vita vägg. (Egentligen tror jag nyansen är mer krämigt vit än som krita, men den är allt annat än beige.) Grå tråd drogs hårt och långt runt om runt rätt och utvecklades till en kantig kontur, skapade efter timmars tvistande en helhet. En hel. En hel fisk.

sändningen upphör

Hon tackade för njutningen och påminde honom om att barnen skulle upplysas om det viktiga med döden. Han pustade ut och sträckte på sig, rullade upp längs hennes sida och samtidigt som de båda hämtade andan från älskande kunde man nästan se henne svälla. Han tänkte på hennes ord. De befann sig på en sovande fyraårig pojke, brun lugg hade fastnat under en snuvig näsa och verkade göra honom irriterad. Kanske drömde han. Tunga andetag. De väntade, mikroskopiskt små och hon lite lite större än honom. "Det var bättre när vi var yngre." viskade han. "Tycker du." svarade hon. "Du har blivit mager." De hade inte ätit annat än död hud på en evighet, klart han blivit mager. Det syntes särskilt nu när hon svällde och allt mer liknade en ful, fet fluga. Hans lust släcktes i samma takt som hennes utstrålning. Likmaskar. Ett barns del i det stora hela. De, en del av honom. "Vad händer sen? Tror du?" "Vet inte. Kanske föder jag mig själv på nytt. Vem kan veta." "Vem kan veta. Är du lycklig?" "Jo." Det gjorde ont nu. Äggstockssmärtor och en pulserande klump inom henne fick livet att rinna ur ansiktet och ja, hur besynnerligt det än må låta, blev hon likblek. "De behöver inte dig. De behöver mig. De behöver veta om döden. De vill inte ha dig." "Det vill de visst. Sluta nu. Tryck." Hon tryckte så hårt hon bara kunde, och i samma sekund som små, kladdiga, vita liv för första gången kom i kontakt med luften vad hon borta. Han älskade dem mer än han någonsin älskat henne men han hade ju inte haft något alternativ. De tjöt och växte upp snabbt, på samma sätt som du och jag passerat förskoleåldern obemärkt. Han tänkte på hennes ord. Sa till de små, kladdiga, vita liven att blodet han hostade upp vad normalt, gav dem död hud som tuggleksak när det kliade som mest i deras käkar. Han berättade för dem om det vackra i livet och med hennes uppmanande röst ekandes blott som minnen i huvudet tryckte han allt han kunde och, hur besynnerlig det än må låta, blev likblek i ansiktet.

pneuma

Silverglitter

Kvalificerad

Kranvatten

Brännässlor

Två minuters halvlek

Stulen utopi

Likmaskar