pneuma

Du nämnde det här med distans. Jag tänkte. Det här med att sakna någon så att en spricker, det här med att verkligen explodera sekunden då en ser personen i svängdörren vid 1 och att inte kunna springa fram just då för glaset skulle gå sönder men snart Snart SNART, det här med att inte vilja eller behöva göra annat än att ligga ihopslingrade för tiden kunde inte slå i ett bättre tempo än just då. Det här med att aldrig sluta imponeras av hennes intelligens och skarpa blick, att öppna ögonen och möta öppna ögon som ser någonting jag själv inte kan. Aldrig kommer kunna. Och att själv bländas, blindas, blunda och andas levande luft.

Det här med distans. Är det att låta det göra ont, strila smärta genom varje ådra, att binda fast fingrarna för att de inte ska gå ur led i hennes riktning? Är det att leta efter nästa möjliga lucka, att längta efter nästa möjliga lucka, att leda sig själv och att låta luckorna listas först? I så fall tror jag att jag tycker om den där smärtan, passionen, avståndet. Det går inte en timme utan att jag tänker på henne och hatar de 55 milen mellan oss. Men det gör ont på sättet där varje nervtråd kläms - lite söderut, det gör ont på ett sätt som förtrollar helgerna. Det är lite som att ha skilda föräldrar, sa du om distans, en får två städer i stället för en.

Jag LJUGER. Jag är så kär i dig att jag önskar att inte ens en millimeter skiljde oss åt någonsin. Jag är så kär att jag fuckar logiken och att jag pressar fram optimistiska tankar (visst, med vissa verkliga poänger) om dubbelstad och dubbelliv och dubbel lycka av your hand in mine. Det är inte logiskt. Men det gör ont för att någonting LEVER. Det brinner bränner bultar i mig.
Jag är inte så sund som din mor tror.

Jag går ensam längs en kaj utan båtar och utan staket. Den sträcker sig väldigt långt bort åt både vänster och höger, längre än jag kan se och den buktar långsamt med klotet under mig. Kullerstenen färgas av den ljust orangea himlen som lugn och tyst och hög får både under & över att kännas sammanlänkade. En hög mur, omöjlig att se över, är lagd på kajens högra sida. Den är byggd i formen av ett L och jag står och tittar på vattnet på den sida utan kant, höger skulle ni säga men det kändes verkligen som vänster, det är ett evighetsrum med bara en vägg. Ytan är klar men saknar min spegelbild, som om den ljusa färgen vunnit över tjocka kinder och stor näsa och mörkbrunt hår. Det känns ingenting (inte alls) att ha blivit utesluten ur naturen, jag väntar kanske på en uppgiven suck men den kommer inte, kommer aldrig. En kvinna med långt hår och någonting blått svept omkring sig (eller är det håret det med? i stället för?) står nu vid min sida, hon tänker och jag förstår att: ”det är dags”, och hoppar i vattnet från kajen utan plask, utan spegelbild, och försvinner ihop med det orangea. Jag förstår att det inte finns någonting annat än att följa efter, men just innan jag också ska hoppa förstår jag. En centimeter under vattenytan är det betong. Ett golv med slumpmässigt utplacerade hål i som i en ost eller som på en lekplats eller som oregelbundna fönster på ett hus, och om jag dyker i på fel ställe. Ja. Jag trevar efter mod att chansa, för det är dags det är dags det måste ske _nu_. Jag tar ett djupt andetag men/och

And the skin nature had flayed offered her places to stay. Sometimes the skin was like her own, with the arteries almost visible in the thin ceiling. Large sheets of white was to be found here and there and spoke of visitors from above. She felt a throbbing in the soil, and she shook violently when the rock began to rise from the ground, whereupon a large mountain began to be perceptible. She took hold with her feet in the rock/mountain-side, and the clouds were soon far beneath her. She had reached a point where the sky was especially dark violet, and a thin, lacy mist was caressing the landscape beneath. Scarcely a sound was heard, except a couple of distant wings. An eagle could be seen far away, and the closer it got, the more visible a human man's scary face came to be on the animal body. From its eyes ran something looking like blood, and the animal had a loud scream that seemed to be waiting in the air, because it had not been heard yet. 

She opens her mouth to speak to the animal, but suddenly becomes shy of her obscene attire. The animal shakes his head.
”It is exactly in its right.” 
Whereupon she exhales and attempts to smile, but the animal continues:
”But there is hardly any need for excuses. Is there anything else she can share? And do not smile like that.”
Stiff as a poker she is, shaking side by side, suddenly aware of how high up she is in the air. What if she falls down? And now something is falling from the sky - tadpoles? Looking closely, it turns out to be ashes and now the bird is smiling.

”I am the fire.”

And she is now trying to fix her gaze in his, desperately, but there are no eyes to see into, but two keyholes. When she looks down at her hands, she sees that they've turned into two keys, and she lifts them to the eyes. When she is pressing them against the eyes, something happens: the scream she waited for before rises from the falling ash and the bird flares up in an aggressive but beautiful crimson flame. She is pulled into the fire, but she does not seem to burn up; it's as if the fire merely lick her arms with its flame. 

”Give in!"
And now it sounds like the whole mountain is speaking to her:
"Give in! It was meant to burn, do not worry about the cage!"
And she closes her eyes and feels how she is now swimming in something soft, but heavy, and she realizes that she has died. But that death has not yet taken her all the way, and that there are still parts left.

Och så är sanningen.

P.
Du önskar mig inte mer och jag önskar dig inte heller, 
men lika mycket som att dessa ord är 100% dina
är de 100% mina minnen av det sista jag lät mig
förföras av, av dig. Det har varit svindlande tider. 
Jag kommer alltid att vara tacksam.
Nu är allt över. Adjö.

När det kommer till att återvända är jag dålig. Dåligast. Den dåligaste i det hela stora. När det handlar om att komma hem (hem?) händer det någonting i min kropp och i min mun, jag förlorar talförmågan under mikrosekunder och vrickar foten i asfaltsbacken utanför. Som slime som kastats mot en vägg i ett barnrum, som tuggummi och som torrt gummiband som sträckts ut men som inte riktigt dragits samman (och som aldrig heller tar tillfället att göra det), tappar jag någonting. Det finns ingen tid att vänta på andan och det finns ingen fikapaus klockan 15.00, 15.30, 15.45. Som slime som snurrar runt med en handformad svans som aldrig riktigt hänger med, den delen som aldrig ens fastnade på kylskåpet trots världsövermäktig kraft i barnarmarna - subjektivt betraktat. Objektivt sett ser det mer ut som lindrig apraxi, om det ens syns. Det är fascinerande hur jag varje gång lyckas förlora viljan någonstans mellan Uppsala och Gävle, samtidigt som jag aldrig uppfattar när eller hur den mellan varven återvänder till mig. Gröna strängar av saliv växer sig större i mungiporna allt eftersom jag arbetar med min dysartri, och snart formar jag försiktigt en cylinder av dem i munnen. Kysser den lika innerligt som jag önskar att du ville mig igen, låter den vila mellan tunga och gom försiktigt. Varför skulle jag någonsin tro att det är enkelt att återvända till det här? Jag undrar, och sväljer sedan slime-cylindern tillsammans med min vassa längtan och rivande lust.