pneuma

När det kommer till att återvända är jag dålig. Dåligast. Den dåligaste i det hela stora. När det handlar om att komma hem (hem?) händer det någonting i min kropp och i min mun, jag förlorar talförmågan under mikrosekunder och vrickar foten i asfaltsbacken utanför. Som slime som kastats mot en vägg i ett barnrum, som tuggummi och som torrt gummiband som sträckts ut men som inte riktigt dragits samman (och som aldrig heller tar tillfället att göra det), tappar jag någonting. Det finns ingen tid att vänta på andan och det finns ingen fikapaus klockan 15.00, 15.30, 15.45. Som slime som snurrar runt med en handformad svans som aldrig riktigt hänger med, den delen som aldrig ens fastnade på kylskåpet trots världsövermäktig kraft i barnarmarna - subjektivt betraktat. Objektivt sett ser det mer ut som lindrig apraxi, om det ens syns. Det är fascinerande hur jag varje gång lyckas förlora viljan någonstans mellan Uppsala och Gävle, samtidigt som jag aldrig uppfattar när eller hur den mellan varven återvänder till mig. Gröna strängar av saliv växer sig större i mungiporna allt eftersom jag arbetar med min dysartri, och snart formar jag försiktigt en cylinder av dem i munnen. Kysser den lika innerligt som jag önskar att du ville mig igen, låter den vila mellan tunga och gom försiktigt. Varför skulle jag någonsin tro att det är enkelt att återvända till det här? Jag undrar, och sväljer sedan slime-cylindern tillsammans med min vassa längtan och rivande lust.