pneuma

Du nämnde det här med distans. Jag tänkte. Det här med att sakna någon så att en spricker, det här med att verkligen explodera sekunden då en ser personen i svängdörren vid 1 och att inte kunna springa fram just då för glaset skulle gå sönder men snart Snart SNART, det här med att inte vilja eller behöva göra annat än att ligga ihopslingrade för tiden kunde inte slå i ett bättre tempo än just då. Det här med att aldrig sluta imponeras av hennes intelligens och skarpa blick, att öppna ögonen och möta öppna ögon som ser någonting jag själv inte kan. Aldrig kommer kunna. Och att själv bländas, blindas, blunda och andas levande luft.

Det här med distans. Är det att låta det göra ont, strila smärta genom varje ådra, att binda fast fingrarna för att de inte ska gå ur led i hennes riktning? Är det att leta efter nästa möjliga lucka, att längta efter nästa möjliga lucka, att leda sig själv och att låta luckorna listas först? I så fall tror jag att jag tycker om den där smärtan, passionen, avståndet. Det går inte en timme utan att jag tänker på henne och hatar de 55 milen mellan oss. Men det gör ont på sättet där varje nervtråd kläms - lite söderut, det gör ont på ett sätt som förtrollar helgerna. Det är lite som att ha skilda föräldrar, sa du om distans, en får två städer i stället för en.

Jag LJUGER. Jag är så kär i dig att jag önskar att inte ens en millimeter skiljde oss åt någonsin. Jag är så kär att jag fuckar logiken och att jag pressar fram optimistiska tankar (visst, med vissa verkliga poänger) om dubbelstad och dubbelliv och dubbel lycka av your hand in mine. Det är inte logiskt. Men det gör ont för att någonting LEVER. Det brinner bränner bultar i mig.
Jag är inte så sund som din mor tror.