Mellanslag och skiljetecken och andra rytmer
Du nämnde det här med distans. Jag tänkte. Det här med att sakna någon så att en spricker, det här med att verkligen explodera sekunden då en ser personen i svängdörren vid 1 och att inte kunna springa fram just då för glaset skulle gå sönder men snart Snart SNART, det här med att inte vilja eller behöva göra annat än att ligga ihopslingrade för tiden kunde inte slå i ett bättre tempo än just då. Det här med att aldrig sluta imponeras av hennes intelligens och skarpa blick, att öppna ögonen och möta öppna ögon som ser någonting jag själv inte kan. Aldrig kommer kunna. Och att själv bländas, blindas, blunda och andas levande luft.
Det här med distans. Är det att låta det göra ont, strila smärta genom varje ådra, att binda fast fingrarna för att de inte ska gå ur led i hennes riktning? Är det att leta efter nästa möjliga lucka, att längta efter nästa möjliga lucka, att leda sig själv och att låta luckorna listas först? I så fall tror jag att jag tycker om den där smärtan, passionen, avståndet. Det går inte en timme utan att jag tänker på henne och hatar de 55 milen mellan oss. Men det gör ont på sättet där varje nervtråd kläms - lite söderut, det gör ont på ett sätt som förtrollar helgerna. Det är lite som att ha skilda föräldrar, sa du om distans, en får två städer i stället för en.
Jag LJUGER. Jag är så kär i dig att jag önskar att inte ens en millimeter skiljde oss åt någonsin. Jag är så kär att jag fuckar logiken och att jag pressar fram optimistiska tankar (visst, med vissa verkliga poänger) om dubbelstad och dubbelliv och dubbel lycka av your hand in mine. Det är inte logiskt. Men det gör ont för att någonting LEVER. Det brinner bränner bultar i mig.
Jag är inte så sund som din mor tror.
åh herregud så bra!
du är fantastisk.
grinar!
rebecka, du skriver så man bågnar. det brinner, det bränns. det värmer.
du är den bästa jag vet.
men är det inte genom tanken vi kan komma närmast en annan person?
självklart genom talet eller skrivandet. kommunikationen av tanken. den vackraste konstformen är att kunna kommunicera med en annan person och tillsammans hålla tanken klar och avskalad.
gibran kahlil skrev om samtalet en gång såhär; Ni talar när ni inte längre har fred med era tankar. Och när ni inte längre kan vistas i ert hjärtas ensamhet lever ni på era läppar, och ljudet är blott förströelse och tidsfördriv.
I mycket av ert tal stympas tänkandet. Ty tanken är en fågel i rymden, som i en bur av ord kanske kan utbreda sina vingar men inte flyga.
Bland er finns de som söker sig till de pratsamma av fruktan för att vara ensamma.
Ensamhetens tystnad avslöjar det nakna jaget för deras ögon, och de vill fly undan.
Det finns också några som talar och utan kunskap och eftertanke uppenbarar sanningar, som de själva inte förstår. Vidare finns de, som bär sanningen inom sig, men inte yppar den i ord.
I dessa människors bröst bor anden i rytmisk tystnad. Då du möter din vän på vägen eller på torget, låt anden inom dig röra dina läppar och styra din tunga.
Låt den inre rösten i din stämma tala till hans öras öra; ty hans själ ska bevara ditt hjärtas sanning, så som vi minns smaken av vinet, länge sedan färgen är glömd och bägaren borta
åh! precis! målet är strävan i sig! exakt!
jag är tveksam om det är fullt möjligt att hålla tanken klar. om någon kan. jag kan det inte. jag är en väldigt snurrig och spretig konverserare. och antar alldeles för ofta att folk verkligen förstår mig och vad jag försöker säga. det händer sällan. att de förstår alltså.
