pneuma

Jag bläddrar i min kalender och ser att dagarna, timmarna, veckorna flyger förbi. Viner snabbt och smärtfritt och om allt är som det borde gäller samma formel för veckan som är aktuell. Den begynnande sjundedelen har varit bra, den har innehållit sovmorgon och Tarantino på stor duk med Stora skådespelarinsatser och framför allt ett STORT manus. Veckans avslutande tre sjundedelar kan jag inte nog låta kroppen verka för, för även om nattbussen hem drar mig ner till monsternivå är det i början av veckan härpå som den smällen ens börjar kännas. Den påverkar inte produkten av denna. Vi är nu uppe i fyra sjundedelar vilket är mer än både en halv & 50% var för sig. Jag kan drömma fritt igen och min hjärna är någorlunda uppdaterad. Jag saknar Zelda och jag saknar Lundbergshäng och jag saknar att läsa böcker. Jag saknar små saker och jag vågar tänka på dem nu, vågar registrera känslorna för dem / till dem / och jag känner mig mer i balans än på månader. Likgiltigheten har slutat att konstant borra in naglarna i mina tinningar och Django slapp sin fotboja, raklångglad vaknar jag och ler åt livet efter att morgontröttheten har lagt sig. Jag räknar dagarna och de går förbi i samma takt som varandra, jag klappar händerna på tvåan och fyran och det känns stabilt. På FEM klappar mycket mer än bara händerna.