pneuma

Det är med raseri jag hasplar ur mig ord, det är med rädsla jag suddar ut dem igen, det är av självbevarelsedrift jag ber om ursäkt. Min vår blir min sommar, och det känns nu som om min sommar kommer att bli vår sommar tillsammans. Det som skrämt mig mest med framtiden är all den tid som bara försvinner, som rycks undan mina fötter och som lämnar mig i ovisshet och i tvivel. Osäkerhet och virrvarr av obestämd form, av den värld jag tror och hoppas blir en ny - men med en gammal själs persona och idéer. Gamla idéer som mögliga vindruvor i botten av plastlåda eller som konservativa partier, en vettig livsstil och ett sunt leverne är det sista jag önskar andra, & det sista jag önskar drabba mig. Livet är för kort för att leva länge och tiden är stum när jag försöker prata med den. (Trots alla dessa nattliga samtal jag försökt hålla som alla slutar med tystnad, icke-svar och dubbelfrågor lär jag mig aldrig.) Men livet har de senaste månaderna blivit längre. Jag skrev raderade skrev igen om livslinjen i handflatan och mätte den för första gången på år, visst, visst har den blivit längre? 

Visst, visst är samtalen nästan döda fortfarande och visst, vissa idéer kommer aldrig förändras, men med den vaga trygghetskänsla som puttrar under huden tänjs linjen lite till. Tänds visioner och sakta starkare känns en sommar som tar slut med förväntan och drömmar, och inte en sommar som inte ännu finns. Tack.