pneuma

Håll mig som du höll mig då

håll runt midjan, håll i nacken

håll bakom håll handen håll mig nääära.

Låt mig hålla tills du somnar om.

Låt mig ta dig från mörker och från vinter, från bråk från språk från sociala labyrinter 

bara håll mig samtidigt, på väg härifrån till där, till vad som inte är, inte är nu

på väg från känslor som hon egentligen inte känner, från ansvar som bränner,

från andra saker än vardagsrutiner och pingstvänner

och skriv sedan mitt soundtrack med tusch på handen.

Håll min naivitet som du höll den då,

håll den runt midjan, håll i nacken,

håll bakom håll handen håll den hårt

och låt den hålla dig tills du somnar om 

låt den hålla tills du känner tills du kommer hålla handen på bussen igen

den vilse/leder mig in på något återigen nytt

ett påhitt

ett luftslott

ett inte-lika-grått soundtrack.

(Inget som du antytt. Andas.)

Vårda min naivitet som du vårdade den nyss,

förstå mitt infantila sinne mina spontana eskapader

låt dig inte skrämmas av subtila rader inte heller av sms-kavalkader för

jag tystar givetvis min naivitet (något jag inte gjorde då)

det här är sociala labyrinter som jag förstår mig på

så jag skriver istället önskelisor som inte beror på någon annan

än mig

och spär ut mitt eget soundtrack med spotifyreklam 

och ett tystat minne i tusch på handen.