pneuma

Jag går ensam längs en kaj utan båtar och utan staket. Den sträcker sig väldigt långt bort åt både vänster och höger, längre än jag kan se och den buktar långsamt med klotet under mig. Kullerstenen färgas av den ljust orangea himlen som lugn och tyst och hög får både under & över att kännas sammanlänkade. En hög mur, omöjlig att se över, är lagd på kajens högra sida. Den är byggd i formen av ett L och jag står och tittar på vattnet på den sida utan kant, höger skulle ni säga men det kändes verkligen som vänster, det är ett evighetsrum med bara en vägg. Ytan är klar men saknar min spegelbild, som om den ljusa färgen vunnit över tjocka kinder och stor näsa och mörkbrunt hår. Det känns ingenting (inte alls) att ha blivit utesluten ur naturen, jag väntar kanske på en uppgiven suck men den kommer inte, kommer aldrig. En kvinna med långt hår och någonting blått svept omkring sig (eller är det håret det med? i stället för?) står nu vid min sida, hon tänker och jag förstår att: ”det är dags”, och hoppar i vattnet från kajen utan plask, utan spegelbild, och försvinner ihop med det orangea. Jag förstår att det inte finns någonting annat än att följa efter, men just innan jag också ska hoppa förstår jag. En centimeter under vattenytan är det betong. Ett golv med slumpmässigt utplacerade hål i som i en ost eller som på en lekplats eller som oregelbundna fönster på ett hus, och om jag dyker i på fel ställe. Ja. Jag trevar efter mod att chansa, för det är dags det är dags det måste ske _nu_. Jag tar ett djupt andetag men/och