pneuma

Att pneuma länge har varit en medeltråkig lite-för-personlig/lite-för-allmän blogg utan plats för längre texter om vardagen och om livet i prosa har jag (och säkert ni, kära nitton robotläsare också) reagerat och tänkt på. Väldigt länge. Jag har känt mig väldigt begränsad av det format som jag skapade här för ett tag sedan. Poesi för mig är ett absolut uttryck, även om det handlar om frukostjuice eller väntetider, och pneuma har därför tidigare blivit det rum där jag känt mig tillräckligt trygg i att publicera den typen av betraktelser. Men, för ungefär fyra månader sedan ändrades någonting i mitt liv. Jag blev kär ut i fingrarna och slutade därmed skriva. Till en början fick jag panik, frågade mig om den ena rus-liknande känslan tvunget behövde ersätta den andra? Men jag förstår nu att det inte bara är formatet i gamla pneuma som satt som tvångströjan, utan att i de förtätade inläggen fanns även den permanenta regeln om att inte må bra. Och sanningen är att jag inte kan minnas en vår då jag mått så bra som denna. 

 

När jag för några dagar sedan läste två av mina kära, kloka vänners inlägg om viktigheter i världen och Sverige och livet (här är de, förresten, läs och begrunda, beundra: Elin & Magdalena) kände jag att det annorlunda formatet jag längtat efter länge (men inte vågat ta mig an riktigt) var så aktuellt som det någonsin skulle bli. Det sköna i bloggande ligger just nu inte mestadels i läsarna, även om en kommentar ofta gör en hel dag, utan handlar om en ventil från inne till ute. En spänning i att den eventuella läsaren kan vara vem som helst, kan vara här och långt borta, förhoppningsvis får ta del av någonting som hen tycker är av värde på något sätt, stort eller litet eller bara en igenkännelse i sucken. Men jag förlorade min ventil då jag bestämt skulle följa samma mall som tidigare, en schablon som mitt inre inte längre kunde identifiera sig med. 

 

Det handlar inte om poesi generellt.

Men det handlar om de ord som skickas ut hit, till ingenstans och överallt. Och jag vill förändra denna ventil. Och jag  v i l l  att det ska handla om (intresserade) läsare, för ärligt talat kan nog ingen som bloggar säga att den delen av helheten är oväsentlig. Jag vet att detta inte är en garanti för kvalitet eller för ökat intresse, och att inte understryka det känns dumt. Texter om vardagen och livet i prosa, en klyscha jag ska göra tusen för att hålla mig ifrån, kanske blir tidernas sämsta antites men å andra sidan lämnas då pneuma oförändrad, ett rum där svår-relaterade ordklumpar samlas och har internfester med sig själva. Ligger med varandra på skrivbord, förökar sig och skapar kopior efter kopior efter kopior. 

 

Och likt jag kände mig otrygg i att gå utanför den modell som jag skapat för mig själv (som jag dessutom trodde var det friaste av format), känner jag mig otrygg i att bara förändra pneuma utan att förklara varför. Så. Här är min förklaring, mina motiv och anledningar.

Vi ses snart igen, kära nitton robotläsare.

jag är hon som jobbar under hundralappen

jag är sekreteraren på min lovers arbete

jag är bränd på bål framför mina grannar

jag är Churchills fru, jag är min mans namn

och ovanpå allt har du klätt mig i tvångströjor

                              vackert plisserad hybris

1. prestationsångest

2. för mycket kaffe

3. för hög puls

4. utebliven sömn

5. för lite kaffe

6. långtbortlängtan

7. ickeinspiration

8. maktlöshetsfrustration

9. stressfaktor 59

10. tvi-i-ivel

Och i dagishallen gav den sjuttio centimeter unga pojken mig nya perspektiv på verligheten.

hon måste studera detaljer

finna tröst i rå verklighet

finna sig själv i gemenskap

finna moder jord som frö

så frö

 

finna systraskap som lavendel

låta lavendel leva evig på vägg

låta oändlighet bli vapen på väg

i stället för fällan, falsk, svulstig

 

tänja på gränser måste hon,

tänja på perspektiv

tänka på tanke 

tänja på tanke tänka tank tunkit

låta den sjunka in

 

ordentligt 

annars kommer allt att implodera 

ladda pistolen för här kommer hon

nu

det sker skar skjuts

nu