pyromanen
I am the fire som brinner för att bränna minnen i mig själv
bränner bränner bränner in
jag kommer aldrig att glömma
för I am the fire THE FIRE
jag vet inget annat
lördag fredag fredag (lördag)
fredag lördag lördag (söndag)
lördag söndag söndag & →
söndag måndag (fredag)
hon fragar sa manga dumma fragor och fragar en manga dumma fragor far en manga dumma svar
vad ar ondska fragade hon ondska ska vara feghet
vad ar feghet fragade hon oviss och fick
svar av spegeln
Emmentaler
Jag går ensam längs en kaj utan båtar och utan staket. Den sträcker sig väldigt långt bort åt både vänster och höger, längre än jag kan se och den buktar långsamt med klotet under mig. Kullerstenen färgas av den ljust orangea himlen som lugn och tyst och hög får både under & över att kännas sammanlänkade. En hög mur, omöjlig att se över, är lagd på kajens högra sida. Den är byggd i formen av ett L och jag står och tittar på vattnet på den sida utan kant, höger skulle ni säga men det kändes verkligen som vänster, det är ett evighetsrum med bara en vägg. Ytan är klar men saknar min spegelbild, som om den ljusa färgen vunnit över tjocka kinder och stor näsa och mörkbrunt hår. Det känns ingenting (inte alls) att ha blivit utesluten ur naturen, jag väntar kanske på en uppgiven suck men den kommer inte, kommer aldrig. En kvinna med långt hår och någonting blått svept omkring sig (eller är det håret det med? i stället för?) står nu vid min sida, hon tänker och jag förstår att: ”det är dags”, och hoppar i vattnet från kajen utan plask, utan spegelbild, och försvinner ihop med det orangea. Jag förstår att det inte finns någonting annat än att följa efter, men just innan jag också ska hoppa förstår jag. En centimeter under vattenytan är det betong. Ett golv med slumpmässigt utplacerade hål i som i en ost eller som på en lekplats eller som oregelbundna fönster på ett hus, och om jag dyker i på fel ställe. Ja. Jag trevar efter mod att chansa, för det är dags det är dags det måste ske _nu_. Jag tar ett djupt andetag men/och
Räknar dagar
Jag bläddrar i min kalender och ser att dagarna, timmarna, veckorna flyger förbi. Viner snabbt och smärtfritt och om allt är som det borde gäller samma formel för veckan som är aktuell. Den begynnande sjundedelen har varit bra, den har innehållit sovmorgon och Tarantino på stor duk med Stora skådespelarinsatser och framför allt ett STORT manus. Veckans avslutande tre sjundedelar kan jag inte nog låta kroppen verka för, för även om nattbussen hem drar mig ner till monsternivå är det i början av veckan härpå som den smällen ens börjar kännas. Den påverkar inte produkten av denna. Vi är nu uppe i fyra sjundedelar vilket är mer än både en halv & 50% var för sig. Jag kan drömma fritt igen och min hjärna är någorlunda uppdaterad. Jag saknar Zelda och jag saknar Lundbergshäng och jag saknar att läsa böcker. Jag saknar små saker och jag vågar tänka på dem nu, vågar registrera känslorna för dem / till dem / och jag känner mig mer i balans än på månader. Likgiltigheten har slutat att konstant borra in naglarna i mina tinningar och Django slapp sin fotboja, raklångglad vaknar jag och ler åt livet efter att morgontröttheten har lagt sig. Jag räknar dagarna och de går förbi i samma takt som varandra, jag klappar händerna på tvåan och fyran och det känns stabilt. På FEM klappar mycket mer än bara händerna.
Jag pratar med mig själv
ä ä ä ä
ä ä ä ä ä
ä ä ä ä
jag inhalerar och du v ä ä ääxer i mig
jag inhalerar och du v äääxer i mig
ä ä ä ä - äxer i mig
ä
ä
jag inhalerar och du v
Solskenshistorier, del två
Solskenshistorier, del ett
Berlin
Fem dagar av skavsårsvimmel & folkmassehav. Ett nyårsfirande och fyra nätters celebration (celebrate good times come on) över resa på helt egna villkor, fyrverkerier & smällare i hissar på innergårdar på gator på torg. Precis som författaren en gång (säkert flera) sade ska en väl sluta innan det roliga börjar sina (sluta filma innan applåderna börjat avta), för att bevara idéer och samma glödande äventyrslust som innan - och det gjorde vi nog. Tre minuter efter att jag kommit hem till stationen i min lilla lilla stad, trött som vintern av nattåg + hosta, skrek min hesa röst i huvudet: mer! Mer Berghain mer gå gå gå mer falafel mer KaterHolzig mer U1 och mer U8, mer 99 Luftballons mer Watergate mer tyska mer konst mer natt mer dag mer, fler! Ja. Jag har aldrig tidigare haft kläder så innerligt dränkta i rök, men har heller aldrig känt lika stark ångest över att tvätta ur det som sitter i dem alla, som nu. Tecken och tankeväckare till allt som hänt & allt som känts & mycket mycket mer, som är det enda fysiska jag har kvar av Berlin, borde inte få försvinna ner i rören. Men jag har aldrig heller tidigare lett så brett av längtan. Jag vet att inget försvinner av tvättmedel och jag vet att jag kommer dansa med E & E vidare i dagdrömmarna, jag kan nästan urskilja bläcket på min arm fortfarande och jag. är. så. lycklig. Lika lycklig som efter sömn mellan tjugotre och nollett för att plocka fram utvilade, rustade klubbkroppar och sedan springa ut i natten till strax innan soluppgången, lika lycklig som under en himmel av världens största, glittrande smatterband. Jag glömmer aldrig det här.
