Stetoskop

Det här är ingen dödsdom. Sa de. Det här är ingen dödsdom men vi vet inte vad vi kan göra just nu. Sa de. Det här är ingen dödsdom men det är prostatacancer som spridit sig till skelettet. Men det måste ju gå att behandla. När påbörjas behandlingen. Frågade jag. Det vet vi inte. Svarade de. Det vet vi först om en och en halv månad (1,5 månad, 150% månad) då han kan få en läkartid. Det måste ju gå att fixa fortare väl. Frågade jag. Vi vet inte varför det är så som det är men nu tar vi en dag i taget. Sa han. Ja, men en dag i taget i en och en halv månad (1,5 månad, 150% månad) är många dagar i taget. Vi kan inte säga mer just nu. Svarade de. Det här är ingen dödsdom. Sa de. Ett äpple om dagen så kanske jag också går ner tio kilo och förlorar mina organ. En dag i taget. Beep. Beep. Beep. Jag upprörs av den bristfälliga informationen. Lugn nu, stumpan. Kalla mig inte stumpan. Andas. Jag är inte ens ledsen. Ska jag vara ledsen. Jag förstår inte om jag ska vara ledsen eller om jag ska vara stark. Jag är inte ledsen. Jag har inte ens en liten klump i magen. En dag i taget. Sa de. Alla dagar sammanslaget. Sa jag. Alla dagar är dagar av likgiltighet. Men det här måste väl i alla fall kännas. Sa de. Nu kan du äntligen dikta om tårar. Citationstecken citationstecken citationstecken. Fuck you. Sa jag. Fuck you och ditt stetoskop. Beep. Beep. Beep.

"I am the fire"

And the skin nature had flayed offered her places to stay. Sometimes the skin was like her own, with the arteries almost visible in the thin ceiling. Large sheets of white was to be found here and there and spoke of visitors from above. She felt a throbbing in the soil, and she shook violently when the rock began to rise from the ground, whereupon a large mountain began to be perceptible. She took hold with her feet in the rock/mountain-side, and the clouds were soon far beneath her. She had reached a point where the sky was especially dark violet, and a thin, lacy mist was caressing the landscape beneath. Scarcely a sound was heard, except a couple of distant wings. An eagle could be seen far away, and the closer it got, the more visible a human man's scary face came to be on the animal body. From its eyes ran something looking like blood, and the animal had a loud scream that seemed to be waiting in the air, because it had not been heard yet. 

She opens her mouth to speak to the animal, but suddenly becomes shy of her obscene attire. The animal shakes his head.
”It is exactly in its right.” 
Whereupon she exhales and attempts to smile, but the animal continues:
”But there is hardly any need for excuses. Is there anything else she can share? And do not smile like that.”
Stiff as a poker she is, shaking side by side, suddenly aware of how high up she is in the air. What if she falls down? And now something is falling from the sky - tadpoles? Looking closely, it turns out to be ashes and now the bird is smiling.

”I am the fire.”

And she is now trying to fix her gaze in his, desperately, but there are no eyes to see into, but two keyholes. When she looks down at her hands, she sees that they've turned into two keys, and she lifts them to the eyes. When she is pressing them against the eyes, something happens: the scream she waited for before rises from the falling ash and the bird flares up in an aggressive but beautiful crimson flame. She is pulled into the fire, but she does not seem to burn up; it's as if the fire merely lick her arms with its flame. 

”Give in!"
And now it sounds like the whole mountain is speaking to her:
"Give in! It was meant to burn, do not worry about the cage!"
And she closes her eyes and feels how she is now swimming in something soft, but heavy, and she realizes that she has died. But that death has not yet taken her all the way, and that there are still parts left.

Och så är sanningen.

 

 

P.
Du önskar mig inte mer och jag önskar dig inte heller, 
men lika mycket som att dessa ord är 100% dina
är de 100% mina minnen av det sista jag lät mig
förföras av, av dig. Det har varit svindlande tider. 
Jag kommer alltid att vara tacksam.
Nu är allt över. Adjö.


Om att återvända

När det kommer till att återvända är jag dålig. Dåligast. Den dåligaste i det hela stora. När det handlar om att komma hem (hem?) händer det någonting i min kropp och i min mun, jag förlorar talförmågan under mikrosekunder och vrickar foten i asfaltsbacken utanför. Som slime som kastats mot en vägg i ett barnrum, som tuggummi och som torrt gummiband som sträckts ut men som inte riktigt dragits samman (och som aldrig heller tar tillfället att göra det), tappar jag någonting. Det finns ingen tid att vänta på andan och det finns ingen fikapaus klockan 15.00, 15.30, 15.45. Som slime som snurrar runt med en handformad svans som aldrig riktigt hänger med, den delen som aldrig ens fastnade på kylskåpet trots världsövermäktig kraft i barnarmarna - subjektivt betraktat. Objektivt sett ser det mer ut som lindrig apraxi, om det ens syns. Det är fascinerande hur jag varje gång lyckas förlora viljan någonstans mellan Uppsala och Gävle, samtidigt som jag aldrig uppfattar när eller hur den mellan varven återvänder till mig. Gröna strängar av saliv växer sig större i mungiporna allt eftersom jag arbetar med min dysartri, och snart formar jag försiktigt en cylinder av dem i munnen. Kysser den lika innerligt som jag önskar att du ville mig igen, låter den vila mellan tunga och gom försiktigt. Varför skulle jag någonsin tro att det är enkelt att återvända till det här? Jag undrar, och sväljer sedan slime-cylindern tillsammans med min vassa längtan och rivande lust. 


00.29

du kommer att hitta på en anledning att inte sova alls inatt och _du_  _kommer_  _att_  _ångra_  _dig_

Dans

jag     ska     dansa
dansa dansa dansa
och     jag     ska
dansa pausa andas
jag ska dansa jag ska

köpa resor för pengarna
köpa tur köpa åktur
retur     mer     tur
     min tur! trängs inte ställ dig
     längst bak i kön, kön
jag ska da-da-dagen fånga
carpa     som     fan
     jag ska
ska jag dansa jag ska / ska jag bjuda upp, ^
jag ska / ska jag bädda om mig själv
jag ska bli bättre på det här

Hannes


 
 

Pulverkaffe

Gud ser
att jag inte har en enda bekväm position att sitta i utan att få ont i nacken. Gud förstår att porslinet under min säng samlats där för nuet, inte bara för framtiden. Jag blandar snabbt ihop kopp på kopp av pulverkaffe, kanske som en reflex-förberedelse på studentlivet och jag önskar att - om det nu hade funnits en gud - Gud vetat bättre och stoppat mig här. Pausat klunkandet och orden.
Jag undrar vad som slog volt någon dag för en obestämd tid sedan, jag undrar varför det är så svårt att stiga upp om morgnarna nu, jag undrar. Det tar längre tid än förr att gå till skolan och det tar längre tid än någonsin att hitta fokus för försenade uppgifter.
Vintern kostar så mycket.

Jag vänder
och vrider på tid och sammanhang och sociala band och ser bara vackra former och färger. Jag ser ljus och jag ser lycka och jag förstår nog inte den mängd tur jag har, den lott jag dragit visar på vinst gång efter gång efter gång - men varför är jag inte lycklig? Ju mer jag söker efter en grund eller en kärna överväldigas jag av allt. som. är. så. bra. Allt som är helt och bevarat och nytt och spännande. Jag ser människor skratta och jag ser mig själv skratta med dem, elefanten i bilden och drottningen av grodperspektiv.
& jag registrerar att det finns där. Att det finns kvar.
Jag förstår och konstaterar både högt och tyst att "ja, det är sanslöst bra, det här". Det är så logiskt, men jag känner det inte.

H sade 
en gång för inte så länge sedan över telefon, ungefär, att det kanske är så att en av de farligaste sakerna är att förstå det omöjliga i att hitta den eufori som det skulle krävas för att vinna över tyngden. För det tunga är oändligt stort och knuffas helst inte bort av de små glädjeämnena, nej, här behövs ångvält. Jag blandar snabbt ihop ännu en kopp pulverkaffe och ser att det är koffeinfritt. Bra, för avvänjningens skull, suckar hon. Dåligt för huvudvärken men den är ju åtminstone på något sätt ett något. Det kanske är girighet som avspeglas i hur tankarna flyter fram, kanske är allt som det ska vara, men jag trivs i så fall inte alls. Jag vill inte ha två centimeter till tårar om fel fråga ställs och jag vill inte leva i den distanserade värld parallell med min och din vanliga. Jag har fastnat i ett objektivt läge, och vad kan vara högre än väggen som skärmar av? Har jag fel i att det måste bli en total härdsmälta om den extra decimeter jag har mellan mig och resten ska försvinna? Är det inte sant, den sanning om att det inte går att bara skrapa på ytan?
Ju djupare jag gräver desto mer lycka finner jag, längre in i mig finns en ännu större värme och ömhet och mitt i detta himmelrike av barnsäkra bordskanter och ljudlösa tussar under stolsben förlorar jag allt.

RSS 2.0