pneuma

1: ”Jag gick av.... Åker tillbaka” 

& nyss adjökyssta ciderläppar log

& iskalla fingervantefingrar skrev snabbt tillbaka

snabba kalorier i ännu ett extra professional white (citrus)

”äventyr?” skrev hon 2. 

”ÅH JA” svarade hon 1. 

är det att hålla andan till botten av marianergraven 

att skriva det här, att längta efter liknande äventyr,

att skriva om att längta efter liknande offentligt, här, nu?

.v.a.d. .ä.r. .p.n.e.u.m.a.?. .v.e.m. .ä.r. .p.n.e.u.m.a.?.

andan jag håller av dina dubbelklick uppmärksamhet

är vad pneuma är mellan 21.36 och 04.16

”Jag är en station ifrån dig, Östermalm”

Finessen med julkalendern är att den tar udden av det vassa i frost (fro/sz/t). Den drar ned ångesten på jorden igen och på trötta fötter marscherar den fram och tillbaka på vägen till skolan, på vägen till affären, på vägen till mötet, på vägen hem igen. Den låter sig inte vara mer än sex avsnitt L word eller åtta av Mad Men, den är inte mer än ett halvt Sagan om Ringen-maraton. Funktionen av julkalendern är att den får oss att se fram emot något bekant vars specialeffekter och manus inte behöver vara tilltalande för att vi ska förstå varför vi behöver dem. Den är en medicin, ett glitter som vi alla tacksamt drar in genom näsan, känner sticka långt bak i halsen och allt eftersom dvalar tillsammans med. Den är vad som väcker oss om morgnarna, den är den som visar att snart snart snart är december slut, och om december kunde slockna så fort, varför skulle vi tro någonting annat om januari februari mars april? Vi gungar i takt, i takt. Vi nynnar abstrakt, abstrakt. Vi låter oss maktlösa sugas med, ned, i en bekant labyrint och efter bara ett halvt maraton trycker vi paus för påtår och inser att nu är december månad nästan förbi. Vi förstår att vi alltid har tryckt på paus (ett halvt maraton till och med ett halvt år, per år) och vi förstår hur essentiell den är. Julkalendern tar udden av det vassa i frost (fro/sz/t) och vad, utom den, kan så varsamt förtäta december?