DIN DOFT I MINA KLÄDER
Sporadisk
1: ”Jag gick av.... Åker tillbaka”
& nyss adjökyssta ciderläppar log
& iskalla fingervantefingrar skrev snabbt tillbaka
snabba kalorier i ännu ett extra professional white (citrus)
”äventyr?” skrev hon 2.
”ÅH JA” svarade hon 1.
är det att hålla andan till botten av marianergraven
att skriva det här, att längta efter liknande äventyr,
att skriva om att längta efter liknande offentligt, här, nu?
.v.a.d. .ä.r. .p.n.e.u.m.a.?. .v.e.m. .ä.r. .p.n.e.u.m.a.?.
andan jag håller av dina dubbelklick uppmärksamhet
är vad pneuma är mellan 21.36 och 04.16
”Jag är en station ifrån dig, Östermalm”
Dans
jag ska dansa
dansa dansa dansa
och jag ska
dansa pausa andas
jag ska dansa jag ska
köpa resor för pengarna
köpa tur köpa åktur
retur mer tur
min tur! trängs inte ställ dig
längst bak i kön, kön
jag ska da-da-dagen fånga
carpa som fan
jag ska
ska jag dansa jag ska / ska jag bjuda upp, ^
jag ska / ska jag bädda om mig själv
jag ska bli bättre på det här
dansa dansa dansa
och jag ska
dansa pausa andas
jag ska dansa jag ska
köpa resor för pengarna
köpa tur köpa åktur
retur mer tur
min tur! trängs inte ställ dig
längst bak i kön, kön
jag ska da-da-dagen fånga
carpa som fan
jag ska
ska jag dansa jag ska / ska jag bjuda upp, ^
jag ska / ska jag bädda om mig själv
jag ska bli bättre på det här
Poesi
För, på dagen, två månader sedan fick jag reda på att jag är en av de arton finalisterna i Ung Poesi 2012. Jag stod i en lång, snirklig kö till matsalen i skolan för att äta lunch och sprudlade inombords då jag läste pontonredaktionens inledande mening (två gånger, för säkerhets skull): Jag är jätteglad att kunna berätta att.. Jag har sällan varit så glad att jag haft så kallade ungdomsögon, som kan läsa minimal text på någorlunda liten display i handen. Vad som kanske har känts absolut bäst är att det givit mig världens kick, världens band till tangentbordet om nätterna, utan den där obligatoriska prestationsångesten. Det har runnit ut en himla massa strunt ur fingrarna, men även sådant av affektionsvärde som jag tror kan klassas som nödvändigheter. Jag har varit väldigt dålig på att uppdatera här, på att skriva på så som förr, men jag tvivlar tvekar tror inte jag ännu hittat den form jag vill hålla. För jag har lärt mig av fantastiska kritiker att en F O R M inte är någonting att vara rädd för. Det blir inte sandtorrt eller tråkigt av att jag experimentbygger temporära ramar, tvärt om kan de hjälpa en att lägga mer fokus på innehållet och på att inte fokusera alls, men ändå behålla en slags trovärdighet. Förhoppningsvis.
För någon vecka sedan hade vi elever på min skola äran att lyssna på ett samtal med poeten Naima Chahboun, som bland annat skrivit Okunskapens Arkeologi (vilken med sina pusselbitsord och alfabetssymbolik jag varmt kan rekommendera, och snygg är den också, invändigt & utvändigt). Dessutom fick vi vara med på en workshop hon höll i där vi skrev dramatiska karaktärsbeskrivningar och ljugande porträtt. Hennes alster är himla bra exempel på när formen verkligen, verkligen får verka till fullo, och någonting som slog mig var att hon verkade ha så sanslöst bra kontroll (koll) på allt. På sina egna tankar, på andras tankar, på orden och fraser och historia, allmänbildning, tyngd. Att bläddra genom Okunskapens Arkeologi får mig att ifrågasätta allt jag skrivit - för för vem har mina jag-baserade ordsjöar betydande vikt? Till skillnad mot för hennes, hennes ordsviter som tar upp riktiga, viktiga frågor och politiska dilemman. Men, samtidigt ser jag detta som ett väldigt peppande uppvaknande eller djupdyk kanske. Jag skrev tidigare att jag sluppit undan den obligatoriska prestationsångesten, och det har jag. Men jag har känt en mycket tyngre önskefilt över axlarna om att verkligen söka med pannlampa efter meningen bakom orden, leta efter vad som känns brännhett att berätta i mig, men som samtidigt inte bara är Kära dagbok. Det blir mitt halvårslöfte, ja.
Håll ut, vänner, så lovar jag att försöka.
Åter till Ung Poesi. På torsdag morgon sätter jag mig på ett mångatimmarståg söderut till Sveriges kanske bästa stad, Göteborg, och stannar där i sex hela dagar för att lyssna på artister och poeter. Inspireras av unga ordkonstnärer och läsa dikter och dansa. Konversera och träffa personer jag saknat och längtar till, promenera längs kullerstensgator och sova bara några få timmar per natt på ett vandrarhem på Stigberget. Om ni har heta tips eller café-idéer eller andra spännande förslag tycker jag ni ska ropa högst, för sådant gör mig varm och glad. Och förhoppningsvis dämpar det även den sjukliga nervositet som får mig att skaka ända ut i fötterna.
För någon vecka sedan hade vi elever på min skola äran att lyssna på ett samtal med poeten Naima Chahboun, som bland annat skrivit Okunskapens Arkeologi (vilken med sina pusselbitsord och alfabetssymbolik jag varmt kan rekommendera, och snygg är den också, invändigt & utvändigt). Dessutom fick vi vara med på en workshop hon höll i där vi skrev dramatiska karaktärsbeskrivningar och ljugande porträtt. Hennes alster är himla bra exempel på när formen verkligen, verkligen får verka till fullo, och någonting som slog mig var att hon verkade ha så sanslöst bra kontroll (koll) på allt. På sina egna tankar, på andras tankar, på orden och fraser och historia, allmänbildning, tyngd. Att bläddra genom Okunskapens Arkeologi får mig att ifrågasätta allt jag skrivit - för för vem har mina jag-baserade ordsjöar betydande vikt? Till skillnad mot för hennes, hennes ordsviter som tar upp riktiga, viktiga frågor och politiska dilemman. Men, samtidigt ser jag detta som ett väldigt peppande uppvaknande eller djupdyk kanske. Jag skrev tidigare att jag sluppit undan den obligatoriska prestationsångesten, och det har jag. Men jag har känt en mycket tyngre önskefilt över axlarna om att verkligen söka med pannlampa efter meningen bakom orden, leta efter vad som känns brännhett att berätta i mig, men som samtidigt inte bara är Kära dagbok. Det blir mitt halvårslöfte, ja.
Håll ut, vänner, så lovar jag att försöka.
Åter till Ung Poesi. På torsdag morgon sätter jag mig på ett mångatimmarståg söderut till Sveriges kanske bästa stad, Göteborg, och stannar där i sex hela dagar för att lyssna på artister och poeter. Inspireras av unga ordkonstnärer och läsa dikter och dansa. Konversera och träffa personer jag saknat och längtar till, promenera längs kullerstensgator och sova bara några få timmar per natt på ett vandrarhem på Stigberget. Om ni har heta tips eller café-idéer eller andra spännande förslag tycker jag ni ska ropa högst, för sådant gör mig varm och glad. Och förhoppningsvis dämpar det även den sjukliga nervositet som får mig att skaka ända ut i fötterna.
Sista minuten
Jag vill binda fast en kyss vid två fingrar och skicka iväg den i din riktning.
Jag vill med samma fingrar skriva ett brev och försluta kuvertet med tungan.
Jag vill ta allt som gör dig ont och stampa på det, stampa på dem,
ta ett avstamp från allt som känns som vinter och som har gett världen en iskall blick.
Jag vill reservera din svank till förmån för mina slalomåkande händer och jag vill lämna mina ögon till att fjällvandra över resten,
blå slingor bildar floder som en vän en gång sa.
Jag vill segla från väst-axel till öst-axel med näsan för att rita kartan till doftminnet,
jag vill någonstans vid halsgropen göra ett djupdyk för att ånga tåglok vid dina bröst.
Jag vill med benen knyta gordiska knutar runt din midja och jag vill vara din bräda när du gungar på den,
jag vill lyfta dig mot stjärnorna som blinkar i takt med mitt hjärta,
hjärtat jag vill ska tillåtas slå lika många slag som ditt, precis samtidigt.
Det är din luft jag vill ska fylla mina lungor, men det är med hjälp av våra steg jag vill definiera vår kondition.
Jag vill ta med dig på min längsta resa någonsin, från tå till panna och tillbaka igen.
Mig kvittar det om det är sista minuten eller första ögonkastet, jag vill med händerna utforska din huvudstad för att sedan låta dem förmedla, formulera, stimulera dig, där, mot min landsbygd, jag vill skriva vykort! Posta upplevelser! Vill kryssa hav
och krossa krav
och vill få all inclusive
JA.
Men först, först vill jag binda fast en kyss vid två fingrar och skicka iväg den i din riktning,
jag hoppas.
Jag vill med samma fingrar skriva ett brev och försluta kuvertet med tungan.
Jag vill ta allt som gör dig ont och stampa på det, stampa på dem,
ta ett avstamp från allt som känns som vinter och som har gett världen en iskall blick.
Jag vill reservera din svank till förmån för mina slalomåkande händer och jag vill lämna mina ögon till att fjällvandra över resten,
blå slingor bildar floder som en vän en gång sa.
Jag vill segla från väst-axel till öst-axel med näsan för att rita kartan till doftminnet,
jag vill någonstans vid halsgropen göra ett djupdyk för att ånga tåglok vid dina bröst.
Jag vill med benen knyta gordiska knutar runt din midja och jag vill vara din bräda när du gungar på den,
jag vill lyfta dig mot stjärnorna som blinkar i takt med mitt hjärta,
hjärtat jag vill ska tillåtas slå lika många slag som ditt, precis samtidigt.
Det är din luft jag vill ska fylla mina lungor, men det är med hjälp av våra steg jag vill definiera vår kondition.
Jag vill ta med dig på min längsta resa någonsin, från tå till panna och tillbaka igen.
Mig kvittar det om det är sista minuten eller första ögonkastet, jag vill med händerna utforska din huvudstad för att sedan låta dem förmedla, formulera, stimulera dig, där, mot min landsbygd, jag vill skriva vykort! Posta upplevelser! Vill kryssa hav
och krossa krav
och vill få all inclusive
JA.
Men först, först vill jag binda fast en kyss vid två fingrar och skicka iväg den i din riktning,
jag hoppas.
Silverglitter
Jag skrattade bort en hand som lades runt min midja, ett stadigt grepp och ett par ögon som runda och rödkantade såg genom mina, på mina läppar och på mina då glittriga kinder. Silverglitter jag bytt till mig mot att knyta upp en stenhård skosnöreknut på leriga skor i ett självutnämnt VIP-tält, glitter som gav mig Broder Daniel-komplimanger och som kanske även var anledningen att handen placerades just där, just stadigt. En hand som följdes av en för mjuk och för instängd cigarettkyss. Den kunde jag inte skratta bort. Inte heller kunde jag skratta bort skammen och skuldkänslorna jag kände då, och det går inte att bubbligt ursäkta den procent av mig som inte bestod av nykter människa utan av infekterad sådan. Det var så mörkt och luften pulserade, förvånansvärt kall för att ha bytt av en trettiogradig, soltät sommardag. Så trött och samtidigt så utvilad man kan vara, redo att rida in i natten och ut, svettig, genom haven: ängen, skogen.
Är det tillåtet att ångra sig?
Är det tillåtet att ångra sig?
Skvallraren
ingenting är onödigt, hjärtat?
att veta är en onödig onödighet onödig-vikt onödig-tyngd
du, vi måste få veta?
jag är inte dum
jag vet att det är nu eller kanske aldrig
nu eller aldrig?
du, vi måste prata?
varför får vi inte höra?
nej tack
kan vi inte få höra?
nej tack
kan vi inte få se?
vi undrar bara om du mår bra?
du, vi Måste prata?
lägga in dig på akuten?
hämta sig?
hämta dig, förlåt?
och hon kom direkt från jobbet?
ringde mamma
och jag ringde mamma?
hon ringde mig på mobilen?
du, vi måste prata?
vad ska vi säga till släkten?
Kvalificerad
Jag ljög för mina morföräldrar som nyss kom på besök i svaret på frågan varför jag inte öppnade dörren förrän efter två minuter och fyra dörrklockssignaler. Jag svarade att jag var på väg in i duschen och att jag inte var anständig, att jag behövt springa uppför trätrappan och klä på mig innan jag kunde släppa in personen som fick huset att rrringa. Jag svarade att jag var ledsen att det tagit tid, att jag mår bra och att huset är snyggt (men lite stort för min smak), att jag hoppades de inte hunnit bli för myggbitna och att regnet skulle dra bort snart. Jag slätade över två minuter delay med prognosprat, planer och positive thinking. Jag ljög. Jag hade sedan klockan elva klänning på mig, en nytvättad och ganska propert skuren, jag hade borstat håret och kollat så min sovlock inte var sovlock & jag hade till och med diskat städat torkat köket. Jag hann överväga att borsta tänderna också. Bara så du vet.
Kranvatten
Och det är nu jag undrar om allt var rätt om saker blev utelämnade tomma om jag borde och inte borde. Tusen frågor om nonsens och de största hemligheterna och kuvert med viktig information, om levande vattenglas när du inte såg på och om upp-&-nedvänd frukt. Det är nu jag frågar om det var dumt med val om det var dumt med kudd-anonymitet och halv-androgynitet och om världens värsta nollåtta borde ha fått grävas undan i stället för att ha blivit uppgrävd i mig. Det skrapar så kring osynliga revben och för varje andetag silas smutsvatten i huvudet. Spolar kranvatten i örat och hoppas på att iris håller handen med varandra åtminstone, någonting måste få vara som det alltid varit och vara som förut. För annars kommer olyckan, olyckan, olyckan.
Är du klar imorgon? Är jag klar imorgon? Är jag klar? FÄRDIG. Inte kissnödig längre. Spolar kranvatten i örat.
Är du klar imorgon? Är jag klar imorgon? Är jag klar? FÄRDIG. Inte kissnödig längre. Spolar kranvatten i örat.
Två minuters halvlek
Först: Åh å åh hh åh! Ja! Nej! Jaaa! Ah. En jävligt bra taktik. Och kommunikationen fungerar. Undrar vem som är tränare. Undrar vem som var tränare innan som lade grunden för det här. Eller? Nja. JA. MÅL. Mitt mål. Deras mål i livet var ju verkligen att bli superstars, eller hur? Sorbet. Det fungerar. Kommunikationen fungerar däremot inte lika bra nu. K R A - S P A . Och det här leder vaar? Hur länge har det varit så då. Nu ryker inte heller Italien. Filmare hela bunten.
Främst: Nattsuddartimmarna tick tock och mobilegobilderna plick plocka bort från telefonen igen dumma du ingen är ändå intresserad den femte sjätte sjunde gången. Det var måskamp måsfight utanför kiosken i hamnen idag och kråkan jagades iväg bort från kajen och måsarna skrattade. Skrattade åt orättvist nederlag. Vedertag-en klagan på fotvärk och jag förtjänar inte sympati men kanske åtminstone en gillning på facebook. By the way. Du gillrade min fälla som jag trampade i för tjugoåtta timmar sedan. Rävsax rävsex rävsax. Klippte av håret för jag ville inte vara jag för ett&1halvt år sedan. Du minns.
Främst: Nattsuddartimmarna tick tock och mobilegobilderna plick plocka bort från telefonen igen dumma du ingen är ändå intresserad den femte sjätte sjunde gången. Det var måskamp måsfight utanför kiosken i hamnen idag och kråkan jagades iväg bort från kajen och måsarna skrattade. Skrattade åt orättvist nederlag. Vedertag-en klagan på fotvärk och jag förtjänar inte sympati men kanske åtminstone en gillning på facebook. By the way. Du gillrade min fälla som jag trampade i för tjugoåtta timmar sedan. Rävsax rävsex rävsax. Klippte av håret för jag ville inte vara jag för ett&1halvt år sedan. Du minns.
Ring P1
Jag har tagit sommarlov. Nu jag skrev till dig
men du svarade för. Sent jag ville helst bara veta hur du mådde och om vi ses i.
Sommar kom hem kom till mig kom vid mig
varför är du som. Knark som cigaretten som premiärröktes i.
Fredags som värme och stick i kinden i halsen i foten för den har. Somnat i väntan på ditt.
Chattsvar tvärlagd över höger. Knä andra knäet pekar mot dig och det sägs betyda.
Någonting.
bEtYdA nÅgOnTING
Fuck you vill jag.
Säga det har gått tio minuter och nu är du offline.
igen och igen och om igen
Jag undrar om jag bara inbillar. Mig i mig bankar du så hårt och du ringde mig/jag ringde dig
natten
till
lördag
jag var full dum trogen trots. Allt du är allt och samtidigt den som :
fuck. You
Jag har tagit sommarlov. Nu jag skrev till dig
igen
men du svarade för. Sent jag ville helst bara veta hur du mådde och om vi ses i.
Sommar kom hem kom till mig kom vid mig
varför är du som. Knark som cigaretten som premiärröktes i.
Fredags som värme och stick i kinden i halsen i foten för den har. Somnat i väntan på ditt.
Chattsvar tvärlagd över höger. Knä andra knäet pekar mot dig och det sägs betyda.
Någonting.
bEtYdA nÅgOnTING
Fuck you vill jag.
Säga det har gått tio minuter och nu är du offline.
igen och igen och om igen
Jag undrar om jag bara inbillar. Mig i mig bankar du så hårt och du ringde mig/jag ringde dig
natten
till
lördag
jag var full dum trogen trots. Allt du är allt och samtidigt den som :
fuck. You
Jag har tagit sommarlov. Nu jag skrev till dig
igen
men du svarade för. Sent jag ville helst bara veta hur du mådde
igen och igen och om igen
och om vi ses i.
Sommar kom hem kom till mig kom vid mig kom igen DÅ
Tusen läxor och uppgifter. Kvar tecken och sagor om människoälgvänner borde fylla mina. Tankar
jag kan bara inte ctrl+alt+delete. Toi
det stör mig jag. Önskar låt
Let's twist again
När hon blundar ser hon stjärnor
När hon blundar ser hon stjärnor ronräjts noh res radnulb noh räN
febertermometern visar höga siffror, ,rorffis agöh rasiv nretemomretrebef
höga för att vara henne enneh arav tta röf agöh
åtminstone enotsnimtå
o g e
r siffror, a .
febertermometern visar höga siffror, ,rorffis agöh rasiv nretemomretrebef
höga för att vara henne enneh arav tta röf agöh
åtminstone enotsnimtå
N s
ä e
r r
v a r a
h h h e n n e
o o febertermometern v
n n i a å
s tt t
b a m
l s r f i
u t ö n
n j h r s
d ä ö t
a r g h o
r n a ö n
r siffror, a .
Nästa andetag blir tusen
tio stressade, vilsna
nio som aldrig kom hem för
åtta är husnumret alla alltid glömmer
sju sjösjuka idioter, helgon, på resa saknar
sex. sköna sviter, nätter av lyx och bubbelbad och gratistvål
fem slag på tre sekunder slår hjärtat och på nummer
fyra drar rytmen igång igen, en cirkel kallas det
tre helheter och tre vägar att välja bland, dörrar att sannolikhetsbedömma men med
två tvivlande tankar, ögon, skakiga händer lämnas i stället
ett ensamt väsen, nu inte lika helgonförklarat, men sjösjukt och alltid lika stressat
nio som aldrig kom hem för
åtta är husnumret alla alltid glömmer
sju sjösjuka idioter, helgon, på resa saknar
sex. sköna sviter, nätter av lyx och bubbelbad och gratistvål
fem slag på tre sekunder slår hjärtat och på nummer
fyra drar rytmen igång igen, en cirkel kallas det
tre helheter och tre vägar att välja bland, dörrar att sannolikhetsbedömma men med
två tvivlande tankar, ögon, skakiga händer lämnas i stället
ett ensamt väsen, nu inte lika helgonförklarat, men sjösjukt och alltid lika stressat
Vita nätter i april
Ingen nål ska kunna få mig att spricka. Superhjälten i norr.
Ingen nål ska kunna få mina fötter att skaka, min benstyrka att smälta och rinna undan som stearin eller magma eller vax.
Den vita vätskan ska ta sig genom många lager hud, genom blodkärl genom artär, det känns och det syns, ett stift in i kroppen 1 centimeter eller kanske (endast?) 0,5. 1 minuts långsamt introducerande av bakterier för att göra min kropp resistent, 15 minuters betänketid. Jag kan höra min muskel spännas ut av detta främmande, ömmande vatten och jag förlorar. fotfästet. fysiskt. Det prasslar, visste ni det?
Jag har tidigare aldrig upplevt att en rädsla bara yttrat sig kroppsligt. Superhjälten i norr tänker kaxiga tankar om hur oövervinnelig hon är, på hur det faktiskt bara är en tunn tunn spets in i vänsterarmen och sedan är den obefintliga minuten (alltså, 60 sekunder) överkommen. Övervunnen. Jag väntar mig gräddiga kokosmjölksnätter i april och jag längtar till alla (ja, alla, plural) framtidens höjdpunkter men hur många vita stunder jag än kan hitta i min kalender tar den vita vätskan kol - det blir svart framför ögonen. Den tar med udden udden av gräddfilsNilen som borde vara exotisk och spännande, förförisk och inte fylld av fasa. Kapillär efter kapillär imploderar i en kedjereaktion à la kärnkraftens alla regler men jag vill inte ha en radioaktiv vänsterarm även om jag inte använder den till någonting annat än ett fåtal pianostycken och även om jag vet att jag, vaccin till trots, aldrig kommer bli 100 000 år. Att svimma är ett faktum som inte är en chock, och jag är trygg i att systrarnas ryamattor kommer fånga mig i fallet (tänker superhjälten), ingen nål ska få mina ögon att se svart.
Köttsliga jaget/detet får, vaccin och hundra lager metallhud till trots, sista ordet.
Ingen nål ska kunna få mina fötter att skaka, min benstyrka att smälta och rinna undan som stearin eller magma eller vax.
Den vita vätskan ska ta sig genom många lager hud, genom blodkärl genom artär, det känns och det syns, ett stift in i kroppen 1 centimeter eller kanske (endast?) 0,5. 1 minuts långsamt introducerande av bakterier för att göra min kropp resistent, 15 minuters betänketid. Jag kan höra min muskel spännas ut av detta främmande, ömmande vatten och jag förlorar. fotfästet. fysiskt. Det prasslar, visste ni det?
Jag har tidigare aldrig upplevt att en rädsla bara yttrat sig kroppsligt. Superhjälten i norr tänker kaxiga tankar om hur oövervinnelig hon är, på hur det faktiskt bara är en tunn tunn spets in i vänsterarmen och sedan är den obefintliga minuten (alltså, 60 sekunder) överkommen. Övervunnen. Jag väntar mig gräddiga kokosmjölksnätter i april och jag längtar till alla (ja, alla, plural) framtidens höjdpunkter men hur många vita stunder jag än kan hitta i min kalender tar den vita vätskan kol - det blir svart framför ögonen. Den tar med udden udden av gräddfilsNilen som borde vara exotisk och spännande, förförisk och inte fylld av fasa. Kapillär efter kapillär imploderar i en kedjereaktion à la kärnkraftens alla regler men jag vill inte ha en radioaktiv vänsterarm även om jag inte använder den till någonting annat än ett fåtal pianostycken och även om jag vet att jag, vaccin till trots, aldrig kommer bli 100 000 år. Att svimma är ett faktum som inte är en chock, och jag är trygg i att systrarnas ryamattor kommer fånga mig i fallet (tänker superhjälten), ingen nål ska få mina ögon att se svart.
Köttsliga jaget/detet får, vaccin och hundra lager metallhud till trots, sista ordet.
Obscen; salig
Det börjar med att det blir ett knappnålsstort sug innanför, bakom naveln. Sedan hugger en tändstickseld från den punkten upp i lodrät sicksacklinje till en okänd punkt i bröstkorgen. Ungefär sju centimeter nedanför halsgropen - där slutar sömmen som flätar oss samman. Sömmen som fållar och håller mig spikrak samtidigt som ingenting annat än fosterposition känns naturligt. Det orsakar en inandning så hastig så oplanerad så överraskande så okontrollerbar! Anandamid-inhalator räddar mig inte ur en påtvingad enmanspsykos och jag är kanske mer ångestladdad (plussida/minussida) än du sa; den där gången, än du skrev; den där gången, men jag är i vissa fall den lyckligaste människan på jorden och jag svävar högre än både dig och all koagulerad vinterfukt kring alptopparna tillsammans. Det får mig att andas som en plogbil som ett lokomotiv som ett dragspel vars enda bränsle (och motpol) till ljudet är nitrogen 78,1%, oxygen 20,9%, argon 0,9% & vatten och andra gaser 0,1%. Det får mig att inte stänga ögonlock. Att inte vilja vakna i morgon. Att inte vilja lämna min o b s c e n a s a l i g h e t .
Jag är PRESENS.
Jag är PRESENS.
Håll andan och
TITTA INTE PÅ MIG SOM OM DET HÄR ÄR NÅGOT NORMALT TITTA INTE PÅ MIG SOM OM DET HÄR ÄR NÅGOT NORMALT TITTA INTE PÅ MIG SOM OM DET HÄR ÄR NÅGOT NORMALT TITTA INTE PÅ MIG SOM OM DET HÄR ÄR NÅGOT NORMALT TITTA INTE PÅ MIG SOM OM DET HÄR ÄR NÅGOT NORMALT TITTA INTE PÅ MIG SOM OM DET HÄR ÄR NÅGOT NORMALT TITTA INTE PÅ MIG SOM OM DET HÄR ÄR NÅGOT NORMALT TITTA INTE PÅ MIG SOM OM DET HÄR ÄR NÅGOT NORMALT TITTA INTE PÅ MIG SOM OM DET HÄR ÄR NÅGOT NORMALT TITTA INTE PÅ MIG SOM OM DET HÄR ÄR NÅGOT NORMALT TITTA INTE PÅ MIG SOM OM DET HÄR ÄR NÅGOT NORMALT TITTA INTE PÅ MIG SOM OM DET HÄR ÄR NÅGOT NORMALT TITTA INTE PÅ MIG SOM OM DET HÄR ÄR NÅGOT NORMALT TITTA INTE PÅ MIG SOM OM DET HÄR ÄR NÅGOT NORMALT TITTA INTE PÅ MIG SOM OM DET HÄR ÄR NÅGOT NORMALT TITTA INTE PÅ MIG SOM OM DET HÄR ÄR NÅGOT NORMALT TITTA INTE PÅ MIG SOM OM DET HÄR ÄR NÅGOT NORMALT TITTA INTE PÅ MIG SOM OM DET HÄR ÄR NÅGOT NORMALT TITTA INTE PÅ MIG SOM OM DET HÄR ÄR NÅGOT NORMALT TITTA INTE PÅ MIG SOM OM DET HÄR ÄR NÅGOT NORMALT TITTA INTE PÅ MIG SOM OM DET HÄR ÄR NÅGOT NORMALT TITTA INTE PÅ MIG SOM OM DET HÄR ÄR NÅGOT NORMALT TITTA INTE PÅ MIG SOM OM DET HÄR ÄR NÅGOT NORMALT TITTA INTE PÅ MIG SOM OM DET HÄR ÄR NÅGOT NORMALT TITTA INTE PÅ MIG SOM OM DET HÄR ÄR NÅGOT NORMALT TITTA INTE PÅ MIG SOM OM DET HÄR ÄR NÅGOT NORMALT TITTA INTE PÅ MIG SOM OM DET HÄR ÄR NÅGOT NORMALT TITTA INTE PÅ MIG SOM OM DET HÄR ÄR NÅGOT NORMALT TITTA INTE PÅ MIG SOM OM DET HÄR ÄR NÅGOT NORMALT TITTA INTE PÅ MIG SOM OM DET HÄR ÄR NÅGOT NORMALT TITTA INTE PÅ MIG SOM OM DET HÄR ÄR NÅGOT NORMALt
Likmaskar
Hon tackade för njutningen och påminde honom om att barnen skulle upplysas om det viktiga med döden. Han pustade ut och sträckte på sig, rullade upp längs hennes sida och samtidigt som de båda hämtade andan från älskande kunde man nästan se henne svälla. Han tänkte på hennes ord. De befann sig på en sovande fyraårig pojke, brun lugg hade fastnat under en snuvig näsa och verkade göra honom irriterad. Kanske drömde han. Tunga andetag. De väntade, mikroskopiskt små och hon lite lite större än honom. "Det var bättre när vi var yngre." viskade han. "Tycker du." svarade hon. "Du har blivit mager." De hade inte ätit annat än död hud på en evighet, klart han blivit mager. Det syntes särskilt nu när hon svällde och allt mer liknade en ful, fet fluga. Hans lust släcktes i samma takt som hennes utstrålning. Likmaskar. Ett barns del i det stora hela. De, en del av honom. "Vad händer sen? Tror du?" "Vet inte. Kanske föder jag mig själv på nytt. Vem kan veta." "Vem kan veta. Är du lycklig?" "Jo." Det gjorde ont nu. Äggstockssmärtor och en pulserande klump inom henne fick livet att rinna ur ansiktet och ja, hur besynnerligt det än må låta, blev hon likblek. "De behöver inte dig. De behöver mig. De behöver veta om döden. De vill inte ha dig." "Det vill de visst. Sluta nu. Tryck." Hon tryckte så hårt hon bara kunde, och i samma sekund som små, kladdiga, vita liv för första gången kom i kontakt med luften vad hon borta. Han älskade dem mer än han någonsin älskat henne men han hade ju inte haft något alternativ. De tjöt och växte upp snabbt, på samma sätt som du och jag passerat förskoleåldern obemärkt. Han tänkte på hennes ord. Sa till de små, kladdiga, vita liven att blodet han hostade upp vad normalt, gav dem död hud som tuggleksak när det kliade som mest i deras käkar. Han berättade för dem om det vackra i livet och med hennes uppmanande röst ekandes blott som minnen i huvudet tryckte han allt han kunde och, hur besynnerlig det än må låta, blev likblek i ansiktet.
